När en fängelsedörr stängs, lämnas en familj kvar på utsidan. För många barn i Sverige innebär det en känslomässig chock när en förälder frihetsberövas. Hur kan vi stötta dessa barn och den kvarvarande vårdnadshavarens välbefinnande?

Den frågan försöker forskaren Åsa Norman och hennes kollegor vid Karolinska Institutet och Stockholms universitet besvara genom ett Forte-finansierat projekt som syftar till att utveckla insatser för att stötta barnen och förbättra deras psykosociala hälsa. 

När en förälder hamnar i fängelse påverkas hela familjen. För vissa barn innebär det en plötslig och traumatisk separation från en aktiv förälder, medan det för andra kan vara en lättnad, särskilt om föräldern tidigare varit frånvarande på grund av missbruk eller kriminalitet. 

Åsa Norman, senior forskningsspecialist och docent på institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska Institutet

– Det är ofta en komplex situation, säger Åsa, och därför måste stödet vara flexibelt och anpassat till varje familjs unika behov. Insatserna måste också inkludera den vårdnadshavare som är kvar utanför fängelset, eftersom de också påverkas mycket och är viktiga för att stötta barnet. 

Barn till frihetsberövade föräldrar är en osynliggjord grupp i samhället, menar Åsa. Trots att dessa barn löper en högre risk än andra barn för ohälsa, till exempel psykisk ohälsa, substansmissbruk, utåt- och inåtagerande beteendeproblematik, ångest, låga skolprestationer och att själva hamna i kriminalitet, saknas det i dag en nationell struktur för att identifiera och stötta dem.  

Barnens röster i fokus

En av de största utmaningarna har varit att nå ut till familjerna själva. Många drar sig för att söka hjälp, ofta på grund av rädsla, misstro mot myndigheter eller rent praktiska hinder.  

– Vi hör familjer säga att de är oroliga för att deras barn ska hamna i fel sällskap eller att de inte tror att de kommer att bli lyssnade på om de vågar öppna upp, berättar Åsa. 

För att övervinna dessa barriärer har forskarna valt att samarbeta med civilsamhällets organisationer, där många av familjerna redan känner en etablerad tillit. Genom att skapa kontaktytor där familjerna känner sig trygga har de lyckats samla värdefulla insikter som annars hade gått förlorade. 

– Många barn upplever en stor osäkerhet kring att prata om sin situation. Rädslan för stigmatisering är stor, och känslan av att vara ensam med sin upplevelse. 

Socialtjänstens roll och civilsamhällets betydelse 

Åsa betonar att socialtjänstens nuvarande kunskapsnivå och kapacitet är en kritisk faktor för projektets framgång.  

– Många av de här familjerna har större förtroende för organisationer inom civilsamhället än för myndigheter, förklarar hon.  

Därför arbetar projektet med att utveckla en insats som inte bara ska vara ett verktyg för socialtjänsten, utan även för andra aktörer.  

– Vi behöver en palett av olika aktörer som kan erbjuda stöd. Det är viktigt att socialtjänsten samverkar med till exempel civilsamhället för att nå de här barnen. 

Projektet är i linje med den nya socialtjänstlagen som betonar förebyggande arbete.  

– Insatsen vi utvecklar kan bli en viktig del i det förebyggande arbetet. Vi tror att socialtjänsten bör fungera som en samordnande aktör, spindeln i nätet, som ser till att barnen och deras familjer får den hjälp de behöver. 

Vikten av att nå barnen tidigt

Åsa är tydlig med varför det är så viktigt att nå dessa barn tidigt.  

– Riskerna som de här barnen möter är väldokumenterade, både i svenska och internationella studier, säger hon. Trots det finns det i dagsläget inga evidensbaserade insatser i Sverige för att stötta dem.  

Projektet tar nu ett första steg för att ändra på detta.  

– Vi hoppas kunna minska barnens lidande och förebygga framtida ohälsa och kriminalitet genom att skapa en insats som verkligen möter deras behov. 

Åsa avslutar med att betona att det här projektet är en del av ett större förändringsarbete.  

– På sikt behöver vi länka ihop den här insatsen med andra insatser för den frihetsberövade föräldern och göra strukturella förändringar på samhällsnivå, säger hon. Vi måste göra det möjligt för dessa barn att få det stöd de behöver, och vi måste minska stigmat som ofta omger dem. 

Text: Michelle Bornestad